Ernqvist

                     

Här i min skrivmaskin tänkte jag nu berätta lite om hur det var igårkväll, när jag och H var och såg Robert Broberg! Det var en kylig höstkväll igår. Väder-leken hade t.o.m. spått om snö de närmaste dagarna. Vi träffades iaf vid sju på Storsjöteatern. Vi är båda förkylda denna kväll, men man kan inte låta bli att tro att det kommer bli en toppenkväll ändå! Tidigare på dagen trodde jag att allt bara skulle bli öken för att jag var så trött och hängig, men när vi träffas där på teatern, och när vi omfamnar varann, då känns det genast bättre=) 

    

Vi var först in i salongen vid insläppet, och skyndade oss ner till våra platser på rad sju. Satt nära och småpratade lite om våra förväntningar, tittade lite på scenen och kunde utav det vi såg där förutspå lite av vad som komma skulle. Sceongrafin bestod av en stor bild, inte direkt någon picasso, men däremot föreställde den Robban i sina yngre dar, diverse instrument, färgglada pallar, skrivmaskinen hade sin givna plats, och såklart den blå gitarren! Allt som hör en Robban-konsert till fanns där=) Satt nästan och hoppade i stolen och väntade på att showen skulle dra igång, men det kändes verkligen som att tiden gick i Ulla-trapid! Men så släcktes belysningen i den fullsatta salongen och jag kände hur det i mig sa Bank! Bank! Bank! Och så äntrade Robban scenen!

      
Han var sig lik, med sin röda skjorta och rufsiga frisyr! Han började berätta på sitt alltid lika skämtsamma sätt, hur hans karriär startade en gång i tiden. Berättelsen följdes sen av låtar som Maria-Therese, Ingela, Carola (en stor favorit), Ellen och några andra tjejer som han skrvit om. Det är nästan så jag måste hejda mig där jag sitter för att inte hoppa upp och börja dansa av glädje över att få höra alla låtar som jag växt upp med och som jag kan utan och innan! 

   

Trots att vi båda var lite som snoriga sture denna kväll satt jag och H och sjöng med i låtar som Uppblåsbara Barbara, Båt-låt, Vatten, Utskitet äppelmos Blues (som vi kunde texten på bättre än vad Robban själv gjorde!) och vi hade jätteroligt! Vi var bland de yngsta i publiken. Den större delen var medelålders herrar och bredaschlade tanter. Ja, tiden går fort när man har roligt, och på ett ögonblick var föreställningen slut! Händerna blev nästan lite ömma av alla aplåder, ändå kan man inte sluta aplådera åt denna underbara artist! Och det blev verkligen en toppenkväll! Jag fick ju sitta bredvid 1983 års ängel och se min idol=)! Ja, jag kände mig som världens lyckligaste! Det där kommer jag att minnas som en av dom stunder...när verkligheten blir sagolik!