Ernqvist

Japp, i 2 1/2 timme köade jag frivilligt igår! Men såhär i efterhand kan jag säga att jag skulle nog inte göra om det...anledningen till detta köande var...ja tro det eller ej, Antikrundan!! Men för att försöka berätta denna (tycker jag) pinsamma historia...allt började en vacker dag för länge, länge sedan (sisådär tre-fyra månader sedan...) Jag, mamma och pappa sitter och pratar lite grann. Någon säger "Vet ni att antikrundan kommer hit till Östersund i höst?" Mamma nämner några saker som hon gärna skulle vilja ta med dit för att få bedömda. Jag min lilla sak kläcker ur mig "Men jag kan gå! Tänk om jag får vara med på tv?! Jag kanske blir upptäckt!" Upptäckt?! Vad är det för jäkla fantasier? Tror jag verkligen att nån superkänd regissör ska sitta och titta på antikrundan, se mig och säga "Men hon ser ju bra ut, hon skulle passa perfekt i min nästa film..." hmm jag måste tydligen tro det, men undermedvetet isf!                              
                                           

In i det sista var jag i valet och kvalet om jag skulle gå eller inte. Men så ringde lillebror på lördag förmiddag och sa att han kunde följa med mig dit. Så där i halv tre tiden på eftermiddagen åkte han och jag mot Campus där dom skulle hålla till. Vi hade med oss några små prylar som päronen hade letat fram. Vi misstänkte att vi skulle få köa ett tag, men troligtvis inte så länge tänkte vi, eftersom klockan var ganska mycket och dom stängde vid sex. Hjärtat stannade på mig när vi kom in mellan husen och får se en kö utan dess like. En kö som är så lång att...ja, denna sida skulle inte räcka till att beskriva hur lång den där kön var! Hundratals meter var den! Som från Östersund till Lit, minst!! Känslan man har när man ställer sig längst bak i den ringlande kön går inte att beskriva. Tur att solen sken iaf! Den värmde lite denna september-dag. I 20 minuter värmde den ungefär. Sen försvann den bakom nåt hustak. Då blev det kallt. Skitkallt!
                                             
Jag hade inte räknat med varken den långa kön eller denna kyla så jag hade inte tagit på mig några varmare kläder! En timme gick, det kändes redan som vi stått där i en halv evighet! Benen var stela, och händerna kalla. Det var lycka inom mig när kön rörde sig två meter framåt så man fick röra sig lite. En timme blev två, och nu var vi nästan, nästan framme vid dörren! Vi såg den åtminstone! Efter två och en halv timme i den där kön fick vi så den efterlängtade, rosa biljetten! Vi hade lyckats ta oss in!! Trötta, frusna och hungriga letade vi upp en skylt där det stod "allmänt" på. Vi trängde oss förbi människorna som köade bakom andra skyltar. Lycka igen, ingen kö vid detta bord! En av experterna från det kända programmet tittade på våra saker, bedömde och värderade. En av kameramännen blev väldigt förtjust i en liten romantisk speldosa som pappa skickat med. Han stod länge och filmade det lilla spelande föremålet, så förhoppningsvis kommer den med i tv till våren. Och kanske också lite av min mage som borde synas bakom speldosan! Hihi min mage kommer vara med i tv! ;-p Vi var väl där inne i kanske en kvart, tjugo minuter, sedan skjutsade brorsan hem mig till Frösön igen. Det blev soffan direkt! Jag var verkligen genomfrusen, så jag drog över mig filten och låg och myste framför teven. Och där stannade jag hela kvällen sen!  Det var min lördag det!