Ernqvist

Idag när jag kom från ett grått Knivsta och närmade mig stan, såg jag hur solen stod där ovanför och kastade sina strålar över hustaken. De senaste dagarna har solen skint i min värld, trots en mulen himmel. Det har varit ett par kalla, regniga och blåsiga dagar, men runt mig har det varit plusgrader. De grå molnen har fått en ljusröd nyans och lagt sig som en matta under mig, och låtit mig gå på dom från morgon till kväll. Inget har varit sig likt. Jag har litegrann blivit en efterlängtad människa. Jag har genomgått en förändring. Mina armar, som är till för att kramas med, har säkert töjts ut med en decimeter, och tittar man in i mina ögon kan man skönja ett skimmer som man får om man tittar för mycket på solen. Mitt hår hår har blivit vackrare och glansigare, och mina kinder har fått en vacker rosa färg. Jag tror inte ni skulle känna igen mig.

Tror ni på tillfälligheter? Var det en tillfällighet att jag fick se solen gå upp längs Vaksalagatan imorse eller var det kanske bara en ren, skär dröm? Var det en dröm hoppas jag i så fall att jag aldrig mera vaknar! Jag vill alltid gå omkring med den känslan jag hade när jag gick över torget, ner mot bussen. Känslan av att vara efterlängtad, saknad, omtyckt...Men så länge det finns glass finns det hopp!