"Do the moskitos never sleep?"
Tre Litsbor och en fransman gav sig i fredags ut på äventyr i fjällen. Alla var på gott humör, även jag med min dunderförkylning. Läs den som orkar...
Sent i fredags eftermiddag åkte vi, jag, Annelie, Elsa och Vincent, i en fullpackad volvo upp mot fjällen. När vi ätit middag i Krokom hade vi fortfarande inte bestämt rikitgt vart vi skulle. Vi enades tillslut om Storulvån p.g.a de lättillgängliga fjällen och att klockan började bli ganska mycket. Vi skulle inte behöva gå så långt för att komma upp på kalfjället och hitta en tältplats för natten. Vid 21.30 stod vi med säckarna på ryggen och var redo att gå. Vi gick uppåt mot Getryggen i femtio minuter ungefär innan vi hittade ett bra ställe att slå upp tältet på. Annelie hade tagit med sig ett tält med plats för fem personer, jag och elsa hade även med oss våra tvåmannatält då vi inte riktigt bestämt oss innan vi åkte för hur vi skulle bo. Men det blev det stora tältet och de två mindre lämnades kvar i bilen. Tunga regnmoln närmade sig och vi bestämde oss för att slå upp det innan molnen kom över oss. Ett förtvivlat "neeej" från Annelie hörs när hon dragit ut tältduken ur påsen. Detta "neeej" betydde ungefär att inga tältpinnar fanns i påsen. Och ändå hade jag efter halva promenaden upp frågat henne om hon kollat innan hon åkte så att alla pinnar till tältet var med...
Vad gör man då om man är uppe på ett kalfjäll med ett tält utan pinnar och regn är på intågande? Jo man skickar ner en fransman som aldrig gått den vägen förut, ner till bilen för att hämta upp de två tvåmannatälten jag och Elsa lyckligtvis hade med oss! Han tog kartan och Elsas mobilnummer för säkerhets skull, satte på musik på sin mobil som ekade vackert mellan fjällen och knatade iväg. Efter femtio minuter (lika lång tid som det tog för oss att gå upp) var han tillbaka! Vi slog upp tälten, satte oss sen i myggens paradis och kokade kaffe i sotpannan som vi drack med lite gottgott och grädde i. Vincent såg lite bedrövad ut och undrade om "the moskitos never sleep...?" "No" svarade vi. "They only fuck, eat and die". Sen kröp vi in i tälten och somnade gott.
Lördag morgon, myggen är fortfarande kvar. Går ut för att pinka, och när jag sitter där med hela fjällvärlden framför mig kan jag bara konstatera att detta nog är den bästa utsikten man någonsin kan ha från en toalett! Vi äter havregrynsgröt med sylt och vispgrädden som var kvar sen kvällen innan, packar ihop grejerna och vandrar vidare. Det bär av upp mot Storulvåfjället. Vädret är kanon, soligt, lite blåst och inga mygg! Vi kommer fram till en bäck och fransmannen utropar " Water, let´s eat!" Vi lagar vår lunch, och precis när vi ätit färdigt kommer en störtskur från ingenstans! Jag gömde mig under en sten medans de andra fick diska. Sen gick vi vidare. Vid varje bäck vi kommer till ropar den glade och hungriga fransmannen "Water, let´s eat!" Efter ungefär den elfte bäcken vi passerar kommer vi ner till några fina tjärnar där vi kan äta och slå upp tälten. Vädret är på topp och efter en svettig vandring tar jag och Vincent på oss badkläderna och hoppar i tjärnen. Kanske inte världens bästa ide´ med tanke på min förkylning, men skönt var det! Sen på kvällen blev det god middag, körsbärsvin, glada skratt och till efterrätt chokladmousse. Bra avslut på en bra dag. Innan läggdags knatade vi upp till ett vindskydd en bit bort där vi spelade lite kort.
Söndag morgon vaknar jag med svullna ögon. En ögoninflammation har kommit in i tältet under natten och letat sig in i mina ögon, vilket jag tyckte var mindre roligt. Men men, inte mycket att göra åt det. Får låna Annelies gigantiska solbrillor på vägen tillbaka till Storulvån. Folk vi mötte längs vägen måste tro jag var knäpp denna mulna dag. Vädret var annars med oss någorlunda. För utom en liten skur vid "Water, let´s eat!" tiden. Vi kommer ner hela och rätt så välbehållna till bilen igen. På hemvägen stannar vi till vid Lundhags i Järpen och sen vid matstället där alla äter. Där såg vi förresten en kändis som jag inte kommer på vad han heter.
Nu sitter jag här, sjukare än innan jag gick, och önskar att någon var här och pysslade om mig lite. Men det verkar som att jag får göra det själv. Ska snart lägga mig och drömma mig tillbaks till fjällen. Goodnight
Sent i fredags eftermiddag åkte vi, jag, Annelie, Elsa och Vincent, i en fullpackad volvo upp mot fjällen. När vi ätit middag i Krokom hade vi fortfarande inte bestämt rikitgt vart vi skulle. Vi enades tillslut om Storulvån p.g.a de lättillgängliga fjällen och att klockan började bli ganska mycket. Vi skulle inte behöva gå så långt för att komma upp på kalfjället och hitta en tältplats för natten. Vid 21.30 stod vi med säckarna på ryggen och var redo att gå. Vi gick uppåt mot Getryggen i femtio minuter ungefär innan vi hittade ett bra ställe att slå upp tältet på. Annelie hade tagit med sig ett tält med plats för fem personer, jag och elsa hade även med oss våra tvåmannatält då vi inte riktigt bestämt oss innan vi åkte för hur vi skulle bo. Men det blev det stora tältet och de två mindre lämnades kvar i bilen. Tunga regnmoln närmade sig och vi bestämde oss för att slå upp det innan molnen kom över oss. Ett förtvivlat "neeej" från Annelie hörs när hon dragit ut tältduken ur påsen. Detta "neeej" betydde ungefär att inga tältpinnar fanns i påsen. Och ändå hade jag efter halva promenaden upp frågat henne om hon kollat innan hon åkte så att alla pinnar till tältet var med...
Vad gör man då om man är uppe på ett kalfjäll med ett tält utan pinnar och regn är på intågande? Jo man skickar ner en fransman som aldrig gått den vägen förut, ner till bilen för att hämta upp de två tvåmannatälten jag och Elsa lyckligtvis hade med oss! Han tog kartan och Elsas mobilnummer för säkerhets skull, satte på musik på sin mobil som ekade vackert mellan fjällen och knatade iväg. Efter femtio minuter (lika lång tid som det tog för oss att gå upp) var han tillbaka! Vi slog upp tälten, satte oss sen i myggens paradis och kokade kaffe i sotpannan som vi drack med lite gottgott och grädde i. Vincent såg lite bedrövad ut och undrade om "the moskitos never sleep...?" "No" svarade vi. "They only fuck, eat and die". Sen kröp vi in i tälten och somnade gott.
Lördag morgon, myggen är fortfarande kvar. Går ut för att pinka, och när jag sitter där med hela fjällvärlden framför mig kan jag bara konstatera att detta nog är den bästa utsikten man någonsin kan ha från en toalett! Vi äter havregrynsgröt med sylt och vispgrädden som var kvar sen kvällen innan, packar ihop grejerna och vandrar vidare. Det bär av upp mot Storulvåfjället. Vädret är kanon, soligt, lite blåst och inga mygg! Vi kommer fram till en bäck och fransmannen utropar " Water, let´s eat!" Vi lagar vår lunch, och precis när vi ätit färdigt kommer en störtskur från ingenstans! Jag gömde mig under en sten medans de andra fick diska. Sen gick vi vidare. Vid varje bäck vi kommer till ropar den glade och hungriga fransmannen "Water, let´s eat!" Efter ungefär den elfte bäcken vi passerar kommer vi ner till några fina tjärnar där vi kan äta och slå upp tälten. Vädret är på topp och efter en svettig vandring tar jag och Vincent på oss badkläderna och hoppar i tjärnen. Kanske inte världens bästa ide´ med tanke på min förkylning, men skönt var det! Sen på kvällen blev det god middag, körsbärsvin, glada skratt och till efterrätt chokladmousse. Bra avslut på en bra dag. Innan läggdags knatade vi upp till ett vindskydd en bit bort där vi spelade lite kort.
Söndag morgon vaknar jag med svullna ögon. En ögoninflammation har kommit in i tältet under natten och letat sig in i mina ögon, vilket jag tyckte var mindre roligt. Men men, inte mycket att göra åt det. Får låna Annelies gigantiska solbrillor på vägen tillbaka till Storulvån. Folk vi mötte längs vägen måste tro jag var knäpp denna mulna dag. Vädret var annars med oss någorlunda. För utom en liten skur vid "Water, let´s eat!" tiden. Vi kommer ner hela och rätt så välbehållna till bilen igen. På hemvägen stannar vi till vid Lundhags i Järpen och sen vid matstället där alla äter. Där såg vi förresten en kändis som jag inte kommer på vad han heter.
Nu sitter jag här, sjukare än innan jag gick, och önskar att någon var här och pysslade om mig lite. Men det verkar som att jag får göra det själv. Ska snart lägga mig och drömma mig tillbaks till fjällen. Goodnight
Kommentarer
Trackback
