Ernqvist

De senaste veckorna har mina känslor åkt bergochdalbana i min kropp, först är jag uppe på toppen och har världens finaste utsikt för att stunden senare rasa ner mot marken och trots att man vet inom sig att man inte kommer störta rakt ner i backen för snart går det uppåt igen, så är det ändå en obehaglig känsla just den lilla stunden det varar. Men i nästa stund klättrar man sakta men säkert upp mot toppen igen, och det är en sån skön känsla! Ni vet nog vad som tog mig upp för första kullen, och även vad som fick mig att rasa neråt. Det som drar mig upp igen är de underbara vännerna som finns runt omkring mig, både de man träffar IRL och de man pratar med över nätet eller i telefonen. Den senaste veckan tror jag att jag slagit rekord i fika, det har varit var och varannan dag som jag suttit och sörplat te på ett cafe här i stan, snackat skit (då mest om sviniga karlar) skrattat och haft det trevligt. Det lite tråkiga är att det är först nu, sista veckan innan jag åker upp till Jämtland som dessa nya vänner krupit fram! Häromdagen träffade jag en gammal klasskompis från gymnasiet, och trots att vi båda sagt i fyra månader att vi ska ses var det först nu det blev av! Sen har jag lärt känna och kommit nära en av Mias kollegor, en jättetrevlig tjej, som man också tänker att "typiskt att vi inte setts tidigare!" I lördags var det vi tre som hamnade hemma hos Mia, där vi såg schlager och drack vin. Efter det gick dessa tre glada tjejer ner på stan och tog en öl på Terassen. Hoppas vi fortsätter umgås på detta sätt till hösten då jag kommer hit igen.

Snart är det dags att börja packa väskorna. På lördag kommer skjutsen som ska ta mig upp till den Jämtländska sommaren. Nu längtar jag faktiskt. Tillsammans med mina vänner ska jag göra den här sommaren till den bästa!

*tack för alla uppmuntrande kramar och ord ni ger mig*