Ibland är livet toppen!
Och då särskilt när man står på toppen.
I sista sekund bestämde jag mig för att följa med gänget på fjälltur i helgen som var. Vi åkte upp till Storluvån i fredags, jag och Rosita med varsin John och sex pojkar till. Efter en mils vandrande i sol och värme slog vi läger och satte oss att äta. Vissa surrande små varelser hade också hoppats på ett skrovmål den kvällen men jag säger bara det att har man bara Off-mygg så behöver man inte vara det minsat rädd för att bli uppäten.
Lördagen bjöd på mer värme. Vi gick de sista kilometrarna till Sylstationen och där blev det lunch och vid halv ett började vi gå upp mot Syltoppen som var dagens mål. Vi hade lämnat all packning nere vid stationen och fick vila våra ryggar från tung packning en stund. Jag, Rosita och Anders var vid ett flertal tillfällen på väg att vända och gå tillbaka då vi var lite slitna och trötta. Terrängen upp mot toppen var inte den enklaste med stora ytor med snö och stenblock att klättra över. Men vi tog oss fram bit för bit. Tillslut hade vi kommit så långt att min klättra-upp-på-toppen nerv kittlade lite extra i benen och adrenalinet steg och jag beslutade mig för att slutföra klättringen. Jag hade vissa saker framför mig som lockade också så som en John med utlovad Snickers och toppsup, och tur som jag har även en toppuss. Rosita, hennes John och Anders avslutade toppturen och vände tillbaka. Efter två och en halv timme nådde jag och John toppen där de andra pojkarna väntade på oss. Det blev bilder, titt utför stupen och såklart den där toppsupen! Ivriga som de är begav sig pojkarna sedan ner igen medan jag och John var kvar och njöt av livet en stund för oss själva. Vi träffade två norskar som kom upp strax efter oss och även de bjöd vi på en sup. Den ena norrmannen sa att det är inte varje dag norskar och svenskar stod där uppe tillsammans som vänner! Det blev en trevlig pratstund med dom. Sedan började vi klättra ner igen.
Tre timmar senare, efter slit, svett, ren klättring längs med bergssidan på stenblocken, åkning utför snön, lite mys och sen lite slit till kom vi ner till de andra som stod och höll på med middagen nere på stationen. Alla var så trötta att vi håll på att somna i tallriken men vi hade en trevlig stund tillsammans. Sen blev det lite duschning för oss som kommit på efterslänten och efter det väntade efterrätten. Senare under kvällen när trötta fjällvandrare började dra sig in i tälten var det endast vi som satt kvar i matsalen. Vi plockade fram gitarren och det blev allsång ända in på småtimmarna! En flaska gottigott hade vi också med oss och den tog slut innan vi tillslut letade oss till våra tält i mörkret.
Söndagen började med god frukost innan vi packade ihop oss och gick tillbaka sexton kilometer till Storulvån. Varmt även då. Öm i hela kroppen tog jag mig tillbaka lättare än vad jag trodde det skulle vara. Hela helgen var fantastisk, både när det gäller vädret och sällskapet! Sammanfattat den bästa fjällturen någonsin. NÅGONSIN! xx
