Ernqvist

Tusentals decembertrötta människor hade för andra gången på en månad tagit sig iväg för att se den store. Lars Winnerbäck som förra gången fick ställa in två konserter då svininfluensan hade gått lös på bandmedlemmarna fick nu istället ett något större och pampigare avslut än vad han hade trott. Denna gången blev det i Hovet, två ihopslagna konserter som blev en enda stor. Förväntan var ännu högre denna gången. Lokalen var större, människorna fler, och konserten längre. Andreas Grega visste verkligen hur man värmer upp "Lasses änglar". Han fick med publiken trots att alla längtade efter någon helt annan. När skynket sedan föll klev den store själv fram och fick för sista gången i år mötas av skrik och applåder.

Inledningen var skön, med ett flertal låtar från nya plattan. Det tog dock ett tag innan han tinat upp oss vintefrusna själar i publiken. Först när Varning för ras kom fick jag min första riktiga rysning. Det höll en jämn nivå resten av kvällen och nådde emellanåt riktigt höga toppar. Som när han överraskade oss med Hugger i sten, som verkligen kom från ingenstans. Jublet var öronbedövande och knottrorna på armarna fick tröjärmarna att lyfta. Ibland kändes det tyvärr som att lokalen var lite för stor och den där tunggungskänslan inte nådde rikitgt ända upp till oss på läktarna som för dom nere på golvet.

Det var de där småsakerna som gjorde att myskänslan försvann lite då och då. Den gigantiska lokalen, den mörklagda scenen mellan låtarna, och kanske lite för lite mellansnack från Lasse. Han lyckades inte riktigt att lyfta taket. Det känns ändå som att Lasse är en inomhuskille. Han hör hemma i en mysig lokal med sina änglar och inte på en flummig festival. Det måste ha varit mäktigt att stå där på scenen och känna att alla var där för hans skull. Som han sa när slutet började närma sig och "vi älskar Lasse, klapp klapp klapp" upprepades gång på gång på gång: "Det här skulle man ju ha i mobilen och få vakna till varenda morgon!" Tre extranummer senare ekade fortfarande applåderna.