Ernqvist

Vintern var kall med mycket snö, och sjön hade fått ett täcke av is. Mitt i sjön låg en liten ö, och berget i dess mitt var omringat av frostigt ris. Vid bergets fot ett rufsigt troll hade sitt bo, en liten koja med plats för han och vargen. Att trollet var varm och snäll kunde man knappast tro, många skulle nog gissa att han var en upptagen och arg en. 

Nere i dalen vid vattnets kant, en liten älva hade sitt näste. En dag hon ville upp för bergsbacken så brant, men den var så hal av is att hon inte fick nåt fäste! Uppe i skogen vid berget var det varmt det visste hon, nere i dalen var det isande kallt. Älvan blev lätt frusen där nere vid bron, så på något sätt värma sig ja det måste hon allt!

När trollet på väg hem från kvällsjakten gick, han hörde någon som snyftade i sitt hus bakom en gran. En tunn, vit gestalt där inne satt med sorgsen blick, han stannar och lyssnar ty vid detta är han ej van. Han smyger fram och krafsar på fönstret där, och så snällt han kan om att hon ska öppna dörren han ber. Han frågar så med sin lenaste röst "men lilla älva vad är detta här, varför en sådan ledsen varelse jag ser?"

Så berättar älvan om att hon måste bort från dalen så kall, att bo där ensam om vintern är inte roligt. Hon säger att hon trivs där i vanliga fall, men då vill hon att det ska vara varmt och soligt! Trollet kliar sig i huvudet och rynkar sin panna, vadan göra för att tina upp en sådan frusen själ? Han vill ju inget hellre än att hon ska stanna, så han funderade ut en ide´ för han ville ju henne så väl!

Varje natt därefter då han från kvällsjakten hemåt gick, han krafsade på älvans fönster litegrann. Och sedan hon en lång, värmande trollkram fick, innan han upp mot sitt bergsbo försvann! Att en enkel kram kunde värma så mycket kunde älvan aldrig ana, nu kunde hon stanna bland is och snö. Och trollet var glad att han kommit på denna vana, då det gjorde älvan glad och varm fram tills det blev vår och tö!