Höjdmätare
Toner från gårdagskvällen ringer fortfarande i mitt huvud. Det är smällar man får ta när man släpper in två ostadiga skidåkare med gitarrer på en tjejmiddag. Så var vi helt plötsligt tre vinfnittriga tjejer i soffan och två trubadurer. Det blev bugg, allsång och specialskrivna låtar till oss. De vet minsann hur man smickrar tre flickor. Frammåt midnatt ställdes gittarerna undan och fyra av oss gick vidare in mot stan. Det dansades så svetten rann. Jag är verkligen inget fan av dansställen på fredagar i vanliga fall då genomsnittsåldern kan få vilken tjugofyraåring som hellst att känna sig urgammal. Men våra två kära pojkar hjälpte så bra till att höja den siffran en aning så då kändes det lite bättre.
Fenomenet efterfest är också rätt intressant. Ofta är det inte jag själv som bjuder in till det hemma hos mig utan det sköter mina vänner så bra själv. Kanske är det en risk man får ta när man bor som man gör. Dessutom har jag tydligen som värdinna plikten att ställa mig och värma mat till hungriga spelemän klockan halv tre på morgonen. Det spelar ingen roll om jag är trött och lätt illamående. Men som tack fick jag höra deras ljuva stämmor än en gång när gitarrerna åkte fram. Deras glädje smittar verkligen av sig. Efterfester brukar också ha en tendens till att bli lite kärleksfulla och sentimentala. Så blev det även inatt och jag och min vän fick höra den ena kärlekssången efter den andra. Till det skulle det naturligtvis dansas tryckare. Och säg den kärlekssång som inte berör en kvinnas hjärta. Strax innan gryningen tog den ena av dom sin gitarr under ena armen och min kompis under den andra och tillsammans vandrade de tu sedan iväg. Kvar var bara jag och hjälten.
xx
